Vi har fastnat för denna ras och det har sedan 1995 blivit 4 stycken. Det är fyra av samma ras men de har och hade olika personligheter. Trots att vi ”haft hund” i 20 år är vi långt i från fullärda. Varje dag lär vi oss något nytt.
1993 – 2001 Chicko
Vår första Cavalier köpte vi ”begagnad”. Chicko var 1,5 år när han kom till oss. Det dröjde flera år innan han skällde för första gången. Det kanske hängde ihop med att han var själv hemma mycket. Det hjälpte ju inte att skälla. Ingen lyssnade.
Så han varken drog eller skällde när han väl fick sele. En lugn, tillgiven och försynt Cavalier. Åtminstone till han blev 6-7 år. Ungefär samtidigt som vi upptäckte hans blåsljud.
Därefter mådde han successivt sämre och vi tolkade ofta hans signaler fel. Han morrade mer och mer åt oss och gjorde ibland utfall, vaktade maten och liknande. Detta tolkade vi som att han skulle ”gå förbi oss”. Enligt skolboken ska man då visa vem som bestämmer. Men nu efteråt vet vi att det var hans enda sätt att tala om att han inte mådde bra. En Cavalier som morrar eller visar tänderna mår nästan aldrig bra och mår ännu sämre om man morrar tillbaka.
Vad vi lärde oss: Lita på dig själv och läs av din hund i första hand och lita mindre på vad andra skriver eller säger.
2002 – 2015 Teddy
Vår andra Cavalier. Fyllde tomrummet efter Chicko med råge. Teddy var en riktig Cavalier: ”Typiskt för cavalier är det mycket vänliga sättet. Den anses vara en bra nybörjarras då den är samarbetsvillig, gladlynt och utan nervositet eller aggressivitet.” Teddy blev nästan 13 år trots ett rejält blåsljud. Trots detta var han pigg och hängde lätt med på halvmilen. Som valp drog han i kopplet en hel del. Men sedan var han världens goaste kille (läs gubbe). Så fort det var möjligt gick han fritt och höll hela tiden koll på var vi fanns. Lämnade aldrig tomten (utom när det var andra hundar som lockar) och var lydig för det mesta. Älskade människor och speciellt barn. Brydde sig inte om katter och gick bra ihop med de flesta hundar. Med andra ord en drömhund.
Uppdatering: Teddy somnade in torsdagen 8 januari 2015. Nästan 13 år gammal. Pigg in i det sista. Söndagen innan gick han en långpromenad på ca 6 km utan problem. Natten till torsdagen började han hosta (hjärtat var kraftigt förstorat) och vi insåg att det fanns inget att göra.
2008 – Cello alias Skällo
Det finns mycket att skriva om Cello. Innerst inne är han världens goaste hund. Men han är också tålamodsprövande. Främst för att han skäller både i tid och otid.
Under en promenad kan han skälla oavbrutet under lång tid. Med störningar. Utan störningar. Ibland kan han dock vara helt tyst under långa perioder. Vi kan inte se något mönster.
Lugnande åtgärder. Vi har provat olika medikamenter och metoder för att lugna ner honom: Johannesört, Kastreringschip, Valeriana, Zylkène, Nozinan, DAP spray/halsband, Zenbev, B-vitaminer, Magnesium, Dr Baddakys Fiskolja, Skällhalsband. Hundmassörer plus egen massage. Långa perioder av vila och han är nästan aldrig ensam. Teddy är däremot lugn och stabil. De kommer väldigt bra överens och vad vi kan se är relationen helt utan spänningar.
Smärtlindrande åtgärder. Om han skulle haft ont, har vi provat Metacam inflammationshämmande och smärtstillande:
Hälsokontroller. Ögon, hörsel, hjärta, fästigburna sjukdomar, sköldkörtel, levervärden. Allt OK och utan anmärkning.
Aktivering. Flera Hundkurser har vi aktiverat honom. Kantarellsök (som han är extremt duktig på), simning, Långa promenader ca en halvmil per dag, Leksaker som Dogsmart, bollar, Klickerträning.
Test av olika koppel. Vi har provat olika koppel, sele, nosgrimma, flexikoppel etc. Provat att vara helt lös – han försvinner. Enligt Anders Hallgren är det troligt att han har överproduktion av testosteron, vilket ökar jaktinstinkten.
Ett antal experter har anlitats för rådgivning: Hundpsykolog, Anders Hallgren, en som pratade med hundar.
Det enda som hjälpt något är kastreringschipset och hundsimmet (rehabilitering). Han är nu inne på sitt sjunde år av skällande. Något lugnare, men fortfarande skällig. Vår egen diagnos är att han lider av DADHD. D v s ADHD för hundar.
Vad vi lärde oss: Den som håller i kopplet är inte orsaken till allt. Och att kommentarer om avlivning gör ont.
Uppdatering: Efter 7 år och minst lika många bedrövelser konsulterade vi Alexandra. Hon konstaterade att det var visst vårt fel. Vi följde hennes råd och redan dagen efter märkte vi en märkbar förbättring och efter ca 1 år är han i princip ”botad”. Han går numera exemplariskt i koppel och skäller sällan vid hundmöten. Det förekommer men är ett himmelrike jämfört med tidigare.
Nya lärdomar: Det är alltid vårt fel och det är aldrig försent :-)
2015 – Bamse
Som en kompis till Cello och en ersättare till Teddy, skaffade vi Bamse. Ännu ett oskrivet blad, men han ser mycket lovande ut. Helt orädd, lagom busig och smartast av alla hundar vi haft redan vid 4 månaders ålder.